Intressanta tankar. Jag kan tycka att man har ett ansvar för sin egen försörjning. Man behöver ju inte göra allt, men att värna lite om företaget, myndigheten eller sporten. En artistbransch - som ju all sport är - behöver ut få åtminstone ett visst intresse.
Det låter ju lite överdrivet av kollegan. Möjligtvis om det är akut och alla andra kommunikationssätt har prövats, men så var det ju inte här, så tycker att kollegan får stå i skamvrån.
Du kan ju klara dig! Barn är ju betydligt mer sårbara för att bli smittade. Du träffar ju en massa folk hela tiden också så du har ju ett bra immunförsvar!
Håller med! Har själv erfarenhet av att gå från ansvarig för en verksamhetsdel till att vara chef över densamma, med personal- och resultatansvar, och det är en enorm skillnad i ansvar och arbetsbelastning! Och som du säger, ledare kan ju vara ad hoc.
Det låter ju som en obehaglig plats att vara på. Om det är så i vissa delar av Stockholm också är ju inte relevant. Hela den där grejen med att "hela världen är dålig på grund av undermänniskor" måste ju sluta.
Ja, det viktigaste är ju att folk äter. Sekundärt att man blir glad av det man äter. Nyttigheter och sånt kommer ju på tredjeplats och är ju väldigt personligt. Så onödigt att ge folk ångest och skam.
Den nedre ser ju onekligen mer praktisk ut. Jag tänker också att det enda som egentligen krävs för att få till en fin miljö är några krukor med växter och kanske lite utsmycknad av staketen. Man skulle ju exempelvis kunna ha en stående utomhusutställning av konstverk där.
