reagera med empati och nyfikenhet istället för självgratulationer och fördömanden. There, but for the grace of God, go I, osv. Åtminstone om man vill åstadkomma någon slags förståelse och förändring.

och äta ovanligt bra och sällan gråta. När det andra barnet föddes och betedde sig som en vanlig bebis - sov illa, ogillade vagnen osv, grät ibland - så blev de helt förtvivlade, det var en sådan knäck för självbilden. Ibland kan man ju försöka se på fenomen man själv inte upplevt och förstår och

allmän utbredd illvilja/ångest/mjäkighet hos föräldragenerationen är så ytligt att jag blir helt matt. Kommer att tänka på bekanta som tyckte att de var oerhört skickliga föräldrar och gratulerade sig själva till att vara så extremt avslappnade osv när det första barnet föddes och visade sig sova

Jag har vänner som själva varit oerhört välvilligt inställda till skolsystemet hela livet - som blivit lärare, rektorer, forskare, jobbat i skolförvaltning etc - som har barn som under långa perioder inte klarat av att gå till skolan. Att fantisera ihop att frånvaron skulle bero på någon slags

att även en hyfsat välfungerande skolmiljö kan upplevas som en ren plåga.

Det är som om hon aldrig har stött på ett barn där ett vänligt samtal och ett klokt resonemang och ett "såja, nu får du ta dig i kragen" inte biter. Som om hon aldrig upplevt en skolmiljö som är så stökig och ostrukturerad och konfliktfylld att vissa barn far oerhört illa - eller barn så känsliga

Men om man känner ett barn där "skolångest" inte bara är "lite oro" eller ens "lite ledsenhet" utan - t ex pga npf, låg kognitiv förmåga osv - total panikångest och återkommande självmordstankar så framstår ju hennes inlägg som sällsynt grunda och oempatiska.

Finns det föräldrar som ställer för låga krav på sina barn? Troligen, ja. Finns det föräldrar som lägger sina egna problem på barnen - alldeles säkert. Finns det barn som kan komma över sin skolångest genom lite bättre strukturer och mer läxläsning hemma och lagom stränga föräldrar? Förmodligen.

Alltså, jag har ju läst hennes inlägg också i Vi Lärare och det känns som att flera av dem skulle kunna användas som praktexempel på hur man retar upp folk och samtidigt misslyckas med att få fram sin poäng.

Är det ens en grej i Sverige numera, den där knarrande rösten? Jag hör det liksom aldrig i verkligheten, mest i vissa amerikanska poddar. Renée Rapp på Amy Poehlers Good Hang till exempel, pendlade mellan att tycka att det var jätteroligt och olyssningsbart.

alla som

Att dokumentera alla de där justeringarna som görs för att få allt att flyta under en arbetsvecka måste vara omöjligt.

Jag fattar det! Tänker att man som lärare nog ofta utvecklar fingertoppskänsla för det där. Ett av mina barn hade tidigare en fantastisk lärare med stort engagemang för barn med npf. Det kändes som att hon tänkte igenom varje detalj, ordningen i bambakön, alla gruppindelningar osv.

Fattar det! Ja man hoppas ju. Jag har rätt mkt erfarenhet av egna barn och barn nära mig där anpassningar i klassrummet inte funkat vidare väl och där resursskola/särskild undervisningsgrupp varit livräddare.

Det kanske är dokumentationen som ska minska?

Extra stöd FÖR en elev inte från!