Jag minns det som lite nervkittlande. Nu ska vi få höra direkt från Gud! Men det var ofta i vagaste laget. Typ ”gör er redo, väckelsen är på väg”. Och jag kunde nog känna att en direktlina med Gud ändå borde kunna ge mer liksom…

Eller egentligen uttydningens gåva, den är ju lite annorlunda än profetians.

Jo, fast fast inte sällan så var det det egna tungotalet som översattes, i alla fall hade vi en herre som gärna gjorde så i min barndoms kyrka.

… även om jag ärligen ska säga att många tungotalande gubbar från barndomen hade rätt lite jazz i sig. Mer bekymmersrynka, domedagsaningar och darr på rösten. Ibland kryddat med ”så säger herren” och en uttydning av det tungotal de just uttalat. Herren hade en tendens att vara lite vag.

Jag gillar att tänka på det som lite språklig improvisationsjazz. Alltså visst är det konstigt, men inte jättemycket konstigare än läktarkultur, abstrakt konst eller vuxna som pratar bebisspråk med barn. Alltså, vi gör väl konstiga saker allihop, men det känns konstigast när någon annan gör det.

Hänryckningens tid…! 🔥