🐮📖 The short features a gag where Clarabell is reading the controversial 1907 romance novel "Three Weeks" by Elinor Glyn & hides it when Horace comes a-calling.

That literary joke got the cartoon barred in Ohio 🚫

😅

Oj, UK — som väl startade det hela en gång. Det verkar ju vara länder med potential i alla fall. 🏑

Det vidgar ju upptagningsområdet iofs — till en ganska smal sport. Bortsett från det: vilken typ av länder pratar vi om? Vill minnas att man försökte få med Mongoliet för några år sedan. 🤔

Tror ändå att det är fallet på ett förlag. Men som privatperson är det ju knepigare.

Jag skrev om och den blev rätt bra till slut. Hade jag gett ut den på eget förlag ”för att få som jag ville”, så hade det blivit skräp.

Professionell kritik och redigering är det som skiljer bok från blogg, skulle jag säga. 🙂 Jag skrev själv en barnbok om speedway för 22 år sedan (!) och den första versionen sågades totalt av redaktören. Hon hade helt rätt, förstås.

Sedan kanske man pillar mindre i Tranströmer. Min erfarenhet är att framgångsrika prosaförfattare tillåts skriva tjockare och tjockare böcker. Inte nödvändigtvis till gagn för läsaren, men rimligen har förlaget mer av silkesvantar på sig ju mer guldkalv författaren blivit.

Men det innebär nog inte att allt kan anses perfekt. En redaktör kommer säkert att ”bråka” om något i alla fall (vilket är mycket bra).

Jag har jobbat med webb på bokförlag, så du får ta mitt svar med en nypa salt. Jag är säker på att en förlagsredaktör har synpunkter även på ett poesimanus. Ett manus måste ju till att börja med vara så starkt att man vill ge ut det…

och kanske kan finna i en dikt.

Inte för att fånga den, inte för att hålla den kvar.

En dikt för att låta den försvinna
och leva.

Bengt Erasmie (1937-2015), ur ”Dikter utan återvändo” (Atlantis 2003)

En dikt för att visa hur oviktig den var, den där måsen,
en dikt som skulle vara lika oviktig och vacker,

och för att den var världens medelpunkt,
dess bultande svala hjärta utan mening och vikt, som man ett ögonblick anat och gör allt för att finna

utom som bakgrund och avstånd och motvikt, liksom att en av granarna, den längst åt vänster, är större och vildvuxnare än de andra, med grenar upptill
som jättelika luggslitna kråkvingar.)

(Jag stod i fönstret och betraktade granarna
som så många gånger tidigare; de reser sig mellan och bakom husen på andra sidan gatan,
de mörka och ovanligt höga och smäckra granarna,
högre än trevåningshusen: detta saknar också vikt

inte för att fånga måsen orörlig i luften
då oktoberdagen kanske ljusnade en aning
och trafiken tillfälligt upphörde nere på gatan, utan för att måsen saknar mening och vikt.

en dikt innan det är för sent, innan minnet bleknat,
en dag när handen är säker och sinnet rent,
en dikt efter långa ansträngningar, många försök,

Herregud! 🥶

(Ono no Komachi var poet och hovdam i Japan på 800-talet.)