<p>»Vad ska du fasta från i år?» är en fråga som kan dyka upp runt kyrkkaffebord och fikabord i kyrkan så här års. Att en kristen praktik diskuteras som ett självklart uttryck inom Svenska kyrkan är i sig något gott. Jesus säger ju <em>när </em>ni fastar (Matt. 6:16), inte <em>om </em>ni fastar.</p><p>Raden av helgon som ägnat sig åt fasta är lång. En nutida trend intresserar sig för andliga praktiker, så som det rapporterats om i dagspressen, t.ex. i artikelserien »Bönens återkomst» i <em>SvD</em> under hösten 2025. Ett annat uttryck för synliga tecken på kristen tro kan vara att bära ett kors, en rosenkrans eller en frälsarkrans.</p><p>Fastan med sitt stränga liturgiska uttryck och sin omedelbara koppling till religiös och fysisk praktik, är enkel att kombinera med vardagen under en kortare period, även om 40 dagar kan vara rätt länge om man t.ex. avstår från att äta kött eller praktiserar ännu strängare fasta.</p><p>Det är ingen tvekan om att kristenheten i Sverige behöver mer bön och fasta, inte mindre. Ett större sug efter andliga praktiker vittnar om andlig hunger. Men samtidigt finns flera saker som skaver med fastan. Somliga har alltid varit problem inom kristenheten. Relationen mellan offentlig andlig praktik och en praktik som sker endast inför Gud (<em>coram deo</em>) är den centrala frågan.</p><p>Ordet fasta används i vår tid ofta i överförd bemärkelse. I det rationella Sverige tycks kombinationen av att under vissa perioder be och låta bli att äta vara närmast absurd. Det är en praktik som är svår att motivera med förnuftsskäl, varför fastan ofta snarare genomförs i överförd bemärkelse.</p><p>Vanligast är att inte matfasta helt och hållet, vilket man f.ö. inte heller brukade göra i den tidiga kyrkan. <em>Didache</em> (ca 100 e.Kr.) föreslår två dagars fasta för att ägna sig åt bön. I vår tid kan man exempelvis fasta från sociala medier, alkohol, kaffe, socker (även om det skulle kunna räknas som en typ av matfasta) eller något annat.</p><p>Det finns dock en risk med denna typ av överfört beteende, nämligen att det blir mer fokus på att minska vikten eller konsumtionen än på Gud, Han som <em>ÄR</em> (2 Mos. 3:14) grunden för verkligt och sant liv. Att minska vikten eller konsumtionen är saker som de allra flesta önskar göra och som i många fall är bra.</p><p>Men det är viktigt att komma ihåg att det är själva kombinationen av bön, givande och fasta, som Jesus håller ihop i sin undervisning (Matt. 6:1–18). Dessa går inte att skilja från varandra. Den traditionella fastekampanjen med givande till goda ändamål som Svenska kyrkan förespråkar, är en god praktik att börja eller fortsätta med. Men också att under fastan ta tid för mer ivrig och frekvent bön.</p><p>Ett annat skav, som dyker upp i samband med offentlig kontra dold praktik, blir särskilt akut när olika grupper ställs mot varandra. Redan i <em>Didache</em> beskrivs nämligen att fastan var en identitetsmarkör för Jesusrörelsen: »Ni ska fasta på onsdagar och fredagar, och inte som hycklarna [fariséerna / den rabbinska rörelsen] på måndagar och torsdagar» (Did. 8:1). Fastedagarna blev uttryck för vem man bad tillsammans med och vilken grupp man tillhörde.</p><p>Detta är intressant eftersom flera nytestamentliga forskare betonar det nära släktskapet mellan kretsen kring <em>Didache</em> och den gemenskap som antagligen var Matteusevangeliets mottagare.</p><p>I den gemenskapen tycks frågor om andliga praktiker och identitetsmarkörer ha varit viktiga. Också i vår samtid har bön, andliga uttryck, och andliga praktiker kommit att förknippas med grupptillhörighet. Vi lever i en tid där bilden och det visuella är det mest centrala. Bilden av oss själva, det personliga varumärket, vår genomslagskraft på sociala medier osv. är inte sällan kopplat till just visuella identitetsmarkörer.</p><p>Men Jesus vänder sig mot att låta fastan synas i det yttre för att människor ska se att man fastar (Matt. 6:16). Man kan undra vad Jesus tänker om dem som på sociala medier exempelvis offentliggör sin fasta med »under dessa veckor är jag borta från Insta»?</p><p>Detta med grupptillhörighet kan belysas från ytterligare ett håll. Inom socialvetenskaperna talar man ibland om så kallade <em>costly displays. </em>En <em>costly display</em> är det beteende någon uppvisar, som kopplar ihop dennes ord med ett givet beteende. Den som <em>säger </em>att det är viktigt att fasta, men <em>själv inte gör det,</em> kommer naturligtvis att få mindre genomslagskraft än den som både säger och gör det han säger. När Jesus alltså först drivs ut i öknen av Anden för att fasta i 40 dagar och nätter (Matt. 4:1–11), innebär det att han är en person som rimligen har sin egen erfarenhet att hämta ur när han i Matt. 6 undervisar om fasta.</p><p>Inom ledarskapsforskning har man konstaterat att koherens mellan ord och handling varit en avgörande faktor för att man väljer att följa en viss ledare. Man följer hellre någon som själv förkroppsligar det beteende som speglar gruppens värderingar (s.k. prototypiskt ledarskap) än en ledare som inte gör det.</p><p>Borde då inte andliga ledare visa upp att de minsann fastar så som Jesus? Det korta svaret är nej! När Jesus talar om bönen behöver man i stället gå in i sin kammare »och stänga dörren om sig».<em> </em>Då ska Fadern som ser i det fördolda belöna dig.</p><p>Bön, givande och fasta är något som hör till <em>coram deo</em>, det fördolda livet med Gud<em>. </em>Att förkroppsliga beteendet att be, fasta och ge <em>utan </em>att vinna någon social poäng förkroppsligar Jesu ord. För Jesus var det bara Fadern, de vilda djuren, änglarna och frestaren som såg hans fasta. Inga fler.</p><p>Inom luthersk tro har man tidigare varit noga med att inte skylta med det yttre utan att ha en modest och stillsam livsstil. Bönen sker på kammaren, fastan är en period av allvar, givande är inte något att skylta med. Att frågan »vad ska du fasta från?» kan ställas, vittnar om att vi, föga förvånande, lever i ett andligt klimat där yttre markörer spelar en allt större roll.</p><p>Visserligen kan det också finnas missionsiver bakom orden »ska du fasta?». Det intressanta är att där den tidiga kyrkan gick fel, var när man förvandlade en påbjuden praktik (fasta och bön) till en identitetsmarkör.</p><p>Med andra ord: Det är gott och lovvärt att vilja dela med sig av sin tro, både under fastan och under andra tider. Att finna nya vägar till detta är nödvändigt. Det är också gott och lovvärt att bön, givande och fasta sker <em>coram deo. </em>Det senare är den bästa förutsättningen för det förra.</p><p>Under den fasta som ligger framför kan vi öva oss i att följa Jesu ord om att <em>både </em>vara försiktiga med att skylta med vår »fastefromhet», den som sker för vår egen och för kyrkans uppbyggelse, och <em>samtidigt </em>faktiskt göra det Jesus kallar oss till, att föra människor till honom. Eller som han själv säger i mötet med fariséerna: »Det ena ska ni göra utan att försumma det andra» (Matt 23:23).</p>

<p>Jag hade varit borta från skolan i drygt sju månader efter akut utmattningssyndrom. Om några dagar skulle jag återgå i tjänst, om än bara i mindre omfattning. Det hela kändes inte så lite pinsamt. Jag skulle möta kollegors och föräldrars blickar och kanske frågor om vad som hade hänt, just mig, och varför… Barn har en helt annan tidsuppfattning och reagerar nästan inte alls, gott nog. Att komma tillbaka efter en fysisk sjukdom, hade inte känts ett dugg pinsamt. Men det här! <em>Vad ska dom tro om mig?</em></p><p>När jag in genom skolans personalrum första dagen, mötte jag några kollegor. »Men, hej! Så kul att se dig igen! Jag har saknat dig.» Efter en stund kändes det som tidigare, men ändå inte. Förändringen hade inte skett på skolan. Det var min insida och självförståelse som hade förändrats, och det mycket påtagligt.</p><div class="gh-paid-content-notice"><h3>This post is for subscribers only</h3><p>Become a member to get access to all content</p><a class="gh-paid-content-cta" href="https://pastoraltidskrift.se/vad-ska-dom-tro-om-mig/#/portal/signup">Subscribe now</a></div>

<p><strong>Josefin de Gregorio är litteraturvetare, disputerad i Oxford, författare och litteraturredaktör i <em>Svenska Dagbladet</em>. Artikeln bygger på det föredrag hon höll vid Lunds stiftsmöte för präster och diakoner den 7 oktober. Mötets tema var »Att vara kyrka i ett mångkulturellt samhälle». Det är också titeln på den bok som tagits fram som diskussionsunderlag för mötet. Boken recenseras i en följande artikel.</strong></p><p>»Att vara kyrka i ett mångkulturellt samhälle» är ett rikt och inspirerande ämne, som av naturliga skäl kräver avgränsningar. Det som jag valt att ta upp här är till stor del är sprunget ur observationer jag gjort i kyrkan under längre tid, något som jag hoppas ska väcka tankar och sporra till samtal.</p><p>Det är möjligt att några av er kommer att bli lite provocerade. Det är okej. Kom då ihåg att jag talar till er som lekman, som en vanlig kristen, som medlem och inte anställd i Svenska kyrkan, som någon som är uppvuxen i och värnar om Svenska kyrkan – men som utifrån min position som församlingsmedlem inte är insatt i kyrkans »företagskultur», om man får uttrycka det så vanvördigt. Helst av allt vill jag skicka med er några tankar, men inleder med en bibelvers från Paulus i Romarbrevet som jag hoppas kan vägleda oss: »Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken.»</p><h3 id="mesopot%C3%A4lje">Mesopotälje</h3><p>Jag är uppvuxen i Södertälje, även kallat Lilla Beirut eller Mesopotälje, och vad jag skulle vilja beskriva som en av Sveriges mest religiöst rika städer. 1967 landade de första kristna kvotflyktingarna från Libanon, på flykt undan det brutala förtryck de utsatts för i sitt hemland, där de var statslösa. På 1970-talet anlände ännu fler kristna flyktingar från Turkiet.</p><p>I dag har Södertälje en syrisk-ortodox katedral och kyrka, en koptisk, en kaldeisk, en katolsk kyrka och så förstås mängder av frikyrkoförsamlingar och vår egen Svenska kyrkan. På caféerna ser man ofta ammos med sina radband i fickan, som de tankfullt rullar mellan fingrarna mellan kaffeklunkarna. På nästan varje backspegel hänger ett kors. Den som samtalar med en syrian märker snabbt att religionen är närvarande i vardagen på ett helt annat sätt än hos den genomsnittlige svensken. Attityden är snarare »tror du inte på Gud? Va?» än »tror du på Gud? Va?».</p><h3 id="ett-m%C3%A5ngkulturellt-samh%C3%A4lle">Ett mångkulturellt samhälle</h3><p>Min uppväxt gjorde att jag redan från barnsben blev medveten om kristen mångfald, att det fanns kristna bröder och systrar från andra länder som praktiserade sin tro på ett lite annat sätt än vi gjorde i Svenska kyrkan. De hade ikoner och rökelse och biskopar med långa skägg och vackra kläder. De hade Mariastatyer i sina trädgårdar och de hade sina favoritskyddshelgon. Kanske särskilt St. Charbel, den libanesiske munken som under sin levnad blev känd för sitt arbete med att mäkla fred mellan kristna, muslimer och druser.</p><div class="gh-paid-content-notice"><h3>This post is for subscribers only</h3><p>Become a member to get access to all content</p><a class="gh-paid-content-cta" href="https://pastoraltidskrift.se/kyrka-i-ett-mangkulturellt-samhalle/#/portal/signup">Subscribe now</a></div>

<div class="kg-card kg-callout-card kg-callout-card-blue"><div class="kg-callout-text">Jan-Olof Aggedal (red.): <i><em class="italic" style="white-space:pre-wrap">Kyrka i ett mångkulturellt samhälle. </em></i>Verbum 2025. 240 sidor.</div></div><p><strong>Författaren till denna recensionsartikel är redaktionsmedlem, f.d. kyrkoherde i Horred och prost h.c. Han går kapitel för kapitel igenom innehållet med intressanta och tänkvärda kommentarer.</strong></p><p>Enligt 1686 års kyrkolag, som var i kraft fram till 1993, skulle biskopen i ett stift minst vart sjätte år samla prästerna till prästmöte. Han utsåg en av stiftets präster till preses med uppdrag att författa en avhandling som sedan skulle diskuteras på mötet. Denna gamla tradition uppehålls fortfarande genom stiftsmöten för den s.k. vigningstjänsten, som förutom präster numera även omfattar diakoner samt f.d. diakonissor. Den här anmälda boken är utgiven som förberedelsematerial till präst- och diakonmötet i Lunds stift den 7 oktober 2025.</p><p>Som sig bör är bokens första och riktningsgivande artikel skriven av lundabiskopen <strong>Johan Tyrberg</strong> med rubriken »Salt bland andra kryddor». Han konstaterar att den svenska kyrkan växte fram i ett enhetssamhälle (och påpekar behövligt att det inte var Gustav Vasa utan Christian III som genomförde reformationen i Lunds stift), som förblev ganska enhetligt ända fram till 1990-talet. Numera är emellertid de internationella relationerna allt viktigare. Lunds stift har formella vänavtal bland annat med en landskyrka i Tyskland och med ett stift inom den lutherska kyrkan i Tanzania.</p><p>Internationella kontakter på församlingsnivå är också viktiga, menar han, eftersom introspektiva synsätt hos oss medför att Svenska kyrkan blir mer svensk än kyrka. En del internationella kontakter kan regleras i avtal, andra i lösare vänskapsband. Det är bra att besöka varandra ibland utan att det behöver utvecklas till bestående kontakter. Man ser att andra kyrkor kan organisera sig på andra sätt än med biskopar, stiftskanslier och annan episkopal struktur.</p><p>Biskopen vill även ha en god dialog med andra samfund här i Sverige. Han betonar här de svenska judarna. En person är inte jude <em>eller</em> svensk utan jude <em>och</em> svensk. Som kristna har vi våra rötter i den judiska traditionen. Vi har ingen anledning att tro att Jesus och de första kristna definierade sig som något annat än judar.</p><div class="gh-paid-content-notice"><h3>This post is for subscribers only</h3><p>Become a member to get access to all content</p><a class="gh-paid-content-cta" href="https://pastoraltidskrift.se/mangkultur-i-sydsverige/#/portal/signup">Subscribe now</a></div>

<h2 id="del-3-reformationen-och-pietismen">Del 3: Reformationen och pietismen</h2><p><strong>Författaren, professor vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Illinois, fortsätter här sin redogörelse för missionsarbetet under olika skeden i kyrkans historia. Detta är den sista av tre artiklar. Alla baseras på <em>Gospel Witness through the Ages. A history of evangelism</em> (Eerdmans, 2022). Innehållet är kanske elementärt men kan tjäna som utgångspunkt för undervisning och eller diskussion när det gäller evangelisationsarbetet i församlingarna och/eller inför fastställandet av missionsuppdraget i församlingsinstruktionerna. </strong></p><h3 id="ad-fontes">Ad fontes</h3><p>Med renässansens ankomst och dess betoning på att återvända »till källorna» (<em>ad fontes</em>) började kyrkoreformatorer använda Skriften som sin auktoritet, tillsammans med kyrkofädernas skrifter. De bekräftade utifrån sina studier att frälsningen helt och hållet är baserad på Guds verk i Jesus Kristus och inte på något sätt baserades på mänskliga förtjänster genom goda gärningar eller genom att betala pengar till kyrkan för att erhålla förtjänster för sin frälsnings skull.</p><h3 id="martin-luther">Martin Luther</h3><p>Allteftersom dessa kyrkoreformatorer återupptäckte evangeliets kärna blev de i Tyskland kända som <em>evangelische</em>, evangeliska, och kända för sin iver att dela evangeliet med andra. Martin Luther (1483‒1546) använde ordet »evangelisk» för att bekräfta aposteln Paulus lära om evangeliet som det oumbärliga budskapet om frälsning, samt för att beskriva synen på frälsning genom tro allena på Jesus Kristus. Ledarna för denna rörelse – den protestantiska reformationen – hävdade att de återupptäckte evangeliet, som länge varit dolt av den medeltida kyrkan.</p><p>Luther ansåg sig vara en »evangelist» och undertecknade sina brev med orden »genom Guds nåd, evangelist i Wittenberg». Han var bestämd när det gällde att präster skulle predika evangeliet. Det var deras gudomligt givna kallelse. Men han var lika angelägen om att lekmän skulle engagera sig i det evangeliska arbetet och sa: »Varje kristen är också en evangelist, som ska undervisa andra och förkunna Guds ära och lov.»  I flera uttalanden betonade Luther behovet av att förkunna evangeliet för hedningar i Europa och på andra håll.</p><div class="gh-paid-content-notice"><h3>This post is for subscribers only</h3><p>Become a member to get access to all content</p><a class="gh-paid-content-cta" href="https://pastoraltidskrift.se/mission-i-kyrkans-historia-iii/#/portal/signup">Subscribe now</a></div>

<h2 id="susanna-birgerssons-kritik-av-%C3%A4rkebiskopen">Susanna Birgerssons kritik av ärkebiskopen</h2><p>Relationen mellan religion och politik är en ständigt pågående diskussion. Här ett exempel från den skarpt iakttagande och resonerande krönikören Susanna Birgerssons kommentarer till ärkebiskop Martin Modéus artikel i <em>Dagens Nyheter</em> den 6 januari, med rubriken »Dags att göra motstånd mot den kristna nationalismen». <a href="https://www.gp.se/ledare/svenska-kyrkan-forstar-inte-politik.7c78ba39-6685-4d00-b3d3-9fd2493dae7a" rel="noreferrer">Birgerssons kommentar</a> finns på ledarplats i <em>Göteborgs-Posten</em> den 10 januari.</p><p>Modéus skriver bland annat att ‒ och lite tacksamt inför den svenska läsarskaran: »I Donald Trumps autokratiska bygge finns kristen nationalism med som en strömning. I Viktor Orbáns Ungern likaså. Likheten mellan dessa och andra varianter är att ’det kristna’ är löst definierat och att det används i en konfrontativ berättelse mot tänkta hot, inom och utom landet», och vidare om »nationalismens hårda gränsdragningar.»</p><p>När Susanna Birgersson kommenterar Modéus text ger hon honom rätt i att det inte finns något <strong>»</strong>stöd i Bibeln för att använda kristna attribut för/till att skapa en exkluderande nationell identitet, att hävda kristnas överhöghet eller att bygga samhälleliga institutioner som förtrycker människor av annan eller ingen tro.» Skälet är följande: »Om och om igen förklarade Jesus att hans rike inte är av denna världen. Alla de som hoppades att han skulle ta ledartröjan i återskapandet av en judisk nationalstat blev besvikna», och så lägger hon till: »Högerradikala nationalister har inte mycket att hämta i hans liv och lära. Men Jesus var heller ingen vänsterlutande globalist.»</p><div class="gh-paid-content-notice"><h3>This post is for subscribers only</h3><p>Become a member to get access to all content</p><a class="gh-paid-content-cta" href="https://pastoraltidskrift.se/religion-och-politik/#/portal/signup">Subscribe now</a></div>

<p>En <a href="https://www.kyivpost.com/opinion/68101" rel="noreferrer">artikel i <em>Kyiv Post</em> 260115</a> beskriver hur Rysslands utrikesunderrättelsetjänst (SVR) i ett officiellt uttalande har riktat ett ovanligt hårt och närmast »apokalyptiskt» angrepp mot den ekumeniske patriarken Bartholomeos I av Konstantinopel. I stället för sedvanligt underrättelsespråk använder SVR teologiska och demoniserande uttryck och utmålar patriarken som en ond kraft vars påstådda uppdrag är att bryta ned ryskt inflytande i den ortodoxa världen.</p><p>SVR kallar Bartholomeos för »den konstatinopolitanske Antikrist» och anklagar honom för att ha »styckat» den ukrainska ortodoxin genom att bevilja den ukrainska kyrkan självständighet (<em>autokefali</em>), något Moskva konsekvent tolkar som en fientlig geopolitisk handling snarare än ett beslut grundat i kyrkorätt och historia. Uttalandet hävdar vidare att patriarken nu riktar sitt fokus mot Baltikum, där han påstås samarbeta med lokala nationalistiska och till och med nynazistiska krafter för att tränga undan rysk-ortodoxa strukturer och ersätta dem med kyrkor lojala mot Konstantinopel.</p><p>Artikeln betonar att detta inte är marginalretorik från extrema nätmiljöer utan ett officiellt dokument från Rysslands främsta underrättelsetjänst, arvtagare till KGB. Artikelns författare Jason Jay Smart och Ivana Stradner tolkar användningen av demonologiskt språk som ett tecken på politisk och ideologisk osäkerhet i Kreml snarare än styrka.</p><p>Som i många ryska konspirationsteorier pekas även Storbritannien ut som en dold aktör. SVR påstår att brittisk underrättelsetjänst stöder patriarken i syfte att spä på »russofobin» i Europa och underminera den rysk-ortodoxa kyrkan inifrån. Anklagelserna utvidgas till Centraleuropa och Balkan, där SVR varnar för att Bartholomeos kan komma att erkänna den montenegrinska ortodoxa kyrkan, något som i Moskvas ögon skulle hota den serbiska ortodoxa kyrkan, en av Rysslands viktigaste kyrkliga och politiska allierade i regionen.</p><p>Artikeln analyserar dessa reaktioner som uttryck för Kremls grundläggande syn på religion: kyrkan betraktas inte främst som en andlig gemenskap utan som ett instrument för statlig makt och geopolitisk kontroll. Förlust av inflytande över ortodoxa kyrkor i Östeuropa och på Balkan ses därför som ett direkt strategiskt nederlag för Vladimir Putins Ryssland.</p><p>Samtidigt ger texten bakgrund till Konstantinopels patriarkats särställning inom den ortodoxa kyrkan som »först bland likar» och som historisk moderkyrka för många ortodoxa kyrkor, inklusive den ryska. Patriarkatet har svarat på SVR:s utspel genom att avfärda anklagelserna som fabricerade, politiskt motiverade och utan saklig grund. Det betonar att beslutet att bevilja Ukrainas kyrka självständighet fattades efter lång kyrkohistorisk och kanonisk prövning.</p><p>Artikeln avslutas med att påminna om den långvariga och täta kopplingen mellan Kreml och den rysk-ortodoxa kyrkan, inklusive uppgifter om tidigare samröre mellan kyrkliga ledare och sovjetiska säkerhetstjänster, och sätter därmed in dagens konflikt i ett bredare historiskt och maktpolitiskt sammanhang.</p><p><em>AB</em></p><figure class="kg-card kg-bookmark-card"><a class="kg-bookmark-container" href="https://www.kyivpost.com/opinion/68101"><div class="kg-bookmark-content"><div class="kg-bookmark-title">Opinion: Russian Orthodox Propaganda Takes Aim at Patriarch Bartholomew, Calling Him ‘Antichrist in Cassock’</div><div class="kg-bookmark-description">In its ongoing attacks on religious organizations with the potential to erode Moscow’s sway in its former sphere of influence, Russian intelligence is now stooping to demonological name-calling.</div><div class="kg-bookmark-metadata"><img class="kg-bookmark-icon" src="https://pastoraltidskrift.se/content/images/icon/favicon-3.png" alt="" /><span class="kg-bookmark-author">Kyiv Post</span><span class="kg-bookmark-publisher">Jason Jay Smart, Ivana Stradner</span></div></div><div class="kg-bookmark-thumbnail"><img src="https://pastoraltidskrift.se/content/images/thumbnail/1f666b6e72d083c5ec9d330c641c5520.jpg" alt="" /></div></a></figure>

<div class="kg-card kg-callout-card kg-callout-card-blue"><div class="kg-callout-text">Folke T. Olofsson: <i><em class="italic" style="white-space:pre-wrap">Svanesång – tjugofyra dikter</em></i>. Fri Press Förlag 2025.</div></div><p>Länge var Folke T. Olofsson endast känd som forskare och förkunnare. Han var docent vid Uppsala universitet och var bl.a. en av utgivarna till det stora verket En ny bok om Kyrkan (1989). Men 2002 gav han ut diktsamlingen Förspel, och nu kommer hans sjätte diktsamling, Svanesång – tjugofyra dikter. Bokens titel anknyter till en av den grekiska antikens myter – den eljest stumma svanen samlar sig inför döden till en sällsamt gripande sång.</p><p>Folke T. Olofssons poetiska landskap är Upplandsslätten med den väldiga himmelskupan och havets brus i fjärran. I denna värld av årstider och flyttfåglar öppnar sig gång på gång en större verklighet – men bara för den som lyssnar, den som lägger örat intill. Ändå är has dikt inte bara slättlandets sång, här ryms också en smärta över allt det anspråksfulla, tillfälliga och ytliga, som endast maskerar en inre tomhet.</p><div class="gh-paid-content-notice"><h3>This post is for subscribers only</h3><p>Become a member to get access to all content</p><a class="gh-paid-content-cta" href="https://pastoraltidskrift.se/verklighet-och-mening/#/portal/signup">Subscribe now</a></div>

<h2 id="pr%C3%B6vningens-stund">Prövningens stund</h2><p>»Huvudmotivet är frestelse och kamp. Den första söndagen i Fastan är en gammal ingångsportal till hela Fastan.» (Rosendal, <em>Nådens år</em>).</p><p><strong>Liturgisk färg </strong>Violett/blå<br /><strong>Under veckan </strong>23 februari Polykarpos, biskop och martyr († ca 155), röd; 24 februari Mattias, apostel, röd; Carl Olof Rosenius, lärare († 1868)<br /><strong>Texter </strong><em>1 Mos. 3:1–13, Hebr. 5:7–10, Mark. 1:12–13, Ps. 31:2–6</em></p><p><strong>Psalmer</strong></p><div class="gh-paid-content-notice"><h3>This post is for subscribers only</h3><p>Become a member to get access to all content</p><a class="gh-paid-content-cta" href="https://pastoraltidskrift.se/forsta-sondagen-i-fastan-invocavit-3/#/portal/signup">Subscribe now</a></div>

<h2 id="b%C3%B6n-och-fasta">Bön och fasta</h2><p>»Askan är så symbolen för den yttersta andliga fattigdom, för den djupaste förkrosselse. Askonsdagen är årets djupaste botdag, den strängaste, bistraste, för all mänsklig stolthet mest förkrossande av alla kyrkoårets dagar.» (Rosendal, <em>Nådens år</em>).</p><p><strong>Liturgisk färg </strong>Violett/blå eller grå<br /><strong>Texter </strong><em>Manasses bön 11–15, 2 Kor. 7:8–13, Luk. 5:33–39, Ps. 32:1–5</em></p><p><strong>Psalmer</strong></p><div class="gh-paid-content-notice"><h3>This post is for subscribers only</h3><p>Become a member to get access to all content</p><a class="gh-paid-content-cta" href="https://pastoraltidskrift.se/askonsdagen-5/#/portal/signup">Subscribe now</a></div>

<h2 id="k%C3%A4rlekens-v%C3%A4g">Kärlekens väg</h2><p>»Quinquagesima skänker upplysning, ett förklarande ljus över hela Fastan. Herren vill öppna våra ögon, såsom han öppnade den blinde tiggarens ögon.» (Rosendal, <em>Nådens år</em>).</p><p><strong>Liturgisk färg </strong>Grön eller violett/blå<br /><strong>Under veckan </strong>21 februari Lars Levi Laestadius, präst († 1861)</p><p><strong>Psalmer</strong></p><div class="gh-paid-content-notice"><h3>This post is for subscribers only</h3><p>Become a member to get access to all content</p><a class="gh-paid-content-cta" href="https://pastoraltidskrift.se/fastlagssondagen-esto-mihi-4/#/portal/signup">Subscribe now</a></div>

<p><strong>Verkligheten består</strong><br />Verkligheten är det som, även om du slutar tro på den, inte försvinner.</p><p>Philip K. Dicks, <em>I Hope I Shall Arrive Soon</em></p><p><em> </em><strong>Oslagbar evangelisation</strong><br />Det finns ett gammalt klokt talesätt som säger »Dölj din fromhet, men visa din kärlek». För den kärlek som hämtar sin näring ur Jesu kropp och blod är en oslagbar evangelisation. Särskilt i närmiljön, bland vänner, i släkten. Den är starkare än en megafon på torget.</p><p><em>Bo Brander, Ett år med Jesus, del 2</em> </p><p><strong>Andliga övningar</strong><br />Med »andliga övningar» ska man förstå varje sätt att rannsaka sitt samvete, att begrunda (<em>meditar</em>), att betrakta (<em>contemplar</em>) att muntligt eller tyst (<em>mental</em>) bedja… Ty liksom gåendet, vandrandet och springandet är kroppsliga övningar, benämner man »andliga övningar» varje sätt att förbereda och anpassa (<em>disposer</em>) själen till att frigöra sig från alla oordnade böjelser (<em>affectiones</em>) och sedan de avlägsnats att söka och finna den gudomliga viljan rörande den egna livsinriktningen (<em>disposición</em>) på själens frälsning.</p><p><em>Ignatius av Loyola, Andliga övningar</em> </p><p><strong>Woke och polarisering</strong><br />Kommer kyrkan stå emot när woke och polarisering hotar att ta över? Det finns en risk att kyrkan talar alldeles för lite om wokerörelsens ideologi, av rädsla att stöta bort någon. Men när människan reduceras till kollektiv skuld, sanningen böjs efter ideologi och oliktänkande tystas, då når polariseringen in i församlingen.</p><p><em>Frida Park, Dagen 13/1, 2025</em></p><p><strong>I stillheten</strong><br />I stillheten som fastan skapar hör man tydligare vad som verkligen behövs.</p><p><em>Okänd</em></p><p><em> </em></p><p><em> </em></p><p><em> </em></p>

På vilket sätt berör Niceas beslut oss i dag? Teologin är ett levande verk under ledning av den Helige Ande, samtidigt som Basileios den store (död 379) påminner oss om att Gud finns i detaljerna.

Deltagarna menade att kyrkan förändrats kraftigt, medan deras egna rörelser i stort sett hållit fast vid sina traditionella övertygelser. De upplever att långvariga samarbeten avslutas om man inte accepterar kyrkans nya linjer.

Dödssyndernas tid. Kallelsen. Utanför Eden. Vad föregår vad?

Katoliker hör till de grupper där flest lämnar sin barndomstro. Bland tidigare katoliker anges skandaler, missnöje med kyrkans lära och otillfredsställda andliga behov som vanliga orsaker.

Kulturkanon listar bland allt annat kyrkomötesbeslutet om kvinnor i prästtjänst 1958. I motiveringen refereras till Synoden.

De rättsliga utgångspunkterna är hämtade från regeringsformen, svensk arbetsrätt, gällande diskrimineringslag, Europakonventionen och äktenskapsbalken.

Hur skall biskoparna förhålla sig till de präststudenter som har en kallelse och redan fått den bekräftad av Svenska kyrkan? Är de inte längre välkomna?

Fastlagssöndagens ämne, Kärlekens väg, blir på Palmsöndagen konkret: Vägen till korset. På Långfredagen är den vandringen framme vid målet, vid vad djävulen trodde skulle bli slutstationen: Korset.

Lewis böcker håller att nötas på, kanske med pennan i hand – och att nå nya läsare i svensk kristenhet.

När han följer linneklädnadens betydelse genom olika bibliska sammanhang förstår jag att ordet mästerverk ligger nära till hands. Detta gör han på ett övertygande sätt när han visar hur det finns spännande trådar som löper genom de olika bibelböckerna.

Världens ljus var i Betlehem så att säga flämtande, nu träder han fram i full klarhet i templet, även om det bara är några få gammaltroende som känner igen honom.

Om ynglingen inte kunde vinna det eviga livet trots sin begåvning, ställning och rikedom, allt som syntes vara tecken på Guds välsignelse, vilken lön har då lärjungarna att se fram emot?

Daniel Wihlborg jämför en person som är ointresserad av treenighetsläran vid en person i giftastankar som ser sin tilltänkta i ögonen och säger: »Jag är inte intresserad av vem du är eller hur du är, jag är mest intresserad av mina känslor och vad jag kan få ut av dig.»